Evert Andersson

Mannen som målar markeringar. Fast inte på riktigt. Evert Andersson har blivit hjärnspöket som vi tillskriver allt som tillhör underhållet på leden.

När du går på leden och det känns som att det är långt mellan markeringarna så är det för att Evert haft nästan slut på färg när han gick där senast.

När du inte är riktigt säker på var leden går så är det för att Evert har busat och gjort det till en större utmaning för dig. Du behöver inte oroa dig, han är inte elak, du går inte vilse. Ibland tycker han bara att det är för lätt och vill väcka dig ur enformigheten.

Han är nästan en superhjälte. Varje år går han med ryggsäcken och den stora hinken med orange färg. Höger hand håller i penseln som emellanåt nuddar vid byxlåret när han går. En glad mun av orange har fyllts i på högerbenet för varje steg. Handen har också spår av färg, liksom ärmslutet på hans tröja.

Han börjar längst i söder, vid Stenkällegården blir han avsläppt av sin bror Göran, tidigt på våren innan den stora massan av vanliga vandrare börjar fylla leden. Ett år började han i norr, vid Kloten, men det blev för kallt för färgen som inte torkade på flera dagar.

Han målar vartannat träd, annars skulle han aldrig bli klar. När han kommer till något som behöver lagas, en spång som hamnat under vatten eller en eldstad som saknar grillgaller, tar han fram sin svarta anteckningsbok och gör en spretig kråka.

2016-08-28_12-46-11
Vi har döpt de här stolparna till pilträd.

Evert finns så klart inte på riktigt. Han är en fantasifigur som vi hittade på när vi gick i en lång uppförsbacke på en grusig väg. Vi funderade på hur alla markeringar målats längs leden.

Ja, det är klart att det inte är en enda ensam man som gör det. Det fattar jag också. Men ändå. Tänk om det var en enda man som gjorde det. Vad är det för en person? Hur orkar han? Vad driver honom att göra det om och om igen?

Orange, alltid orange.

Från början var det gult, men någon på länsstyrelsen fick för sig att kulören skulle bytas. Den orangea nyansen skulle vara mer välkomnande, och passa bättre med den blå figuren. Det var fyrtio år sedan. Det året var han tvungen att måla om varenda markering längs hela leden, det tog nästan hela sommaren.

Färgen rinner lite där han börjat markeringen på tallstammen. Evert fnyser och suckar stilla för sig själv. Den gamla färgen rann inte, men det bryr sig inte politikerna i Bryssel om. Allt ska vara så miljövänligt nu för tiden så Evert måste måla varannan markering varje år. Med den gamla kvaliteten på färgen kunde han måla var femte träd eller stolpe. Färgen höll så bra trots att han inte använde grundfärg.

Det betyder att han måste bära på mer färg.

Målarburkar är inte gjorda för att bäras på. Det gör ont i händerna efter ett tag. Ju större burk, desto tyngre, och desto längre från kroppen är handtaget. Kroppen lutar lite mer åt sidan för att kompensera och man måste byta hand oftare.

Evert känner att det här kan vara den sista gången han gör det här. Redan första dagen när han började gå den här våren kunde han känna att han har nått gränsen för vad han klarar av. Kroppen är inte lika spänstig längre, axlarna är inte lika rörliga. Att lyfta penseln framåt eftermiddagen känns i skuldrorna och sträckan han hinner med varje dag är kortare än förr.

Den nya färgen luktar inte rätt heller. Det gör förstås mindre ont i huvudet på kvällarna, men doften av riktig oljefärg får Evert att minnas ungdomens vårar.

Han ruskar på sig och lyfter burken. Trettio meter, passera en markering, stanna vid nästa. Doppa penseln och måla i markeringen. Om och om igen.

Tiden upphör, han bara gör det.

Skogen byter skepnad. Helt plötsligt svänger stigen runt ett träd och ljuset byter karaktär. Ibland är det stora tallar som sträcker sig högt över huvudet och lämnar lång sikt under kronorna. Blåbären är störst där. Inte för att Evert någonsin plockar blåbär, han är först på leden på våren och de hinner inte mogna innan han gått färdigt.

Ibland är det en skir ungskog full av björkar. Där kan det ibland kännas som att någonting är på väg att passera stigen, och om han bara står still och väntar tyst så får han syn på det. Ibland när känslan blir stark så gör han det. Ingenting har någonsin hänt när han gjort det, men ändå stannar han.

Andra gånger får han en känsla av att han precis har missat något. Som att han kommer in i den nya skogen precis när den släpper ut en lättad suck och slappnar av.

Passera en markering, måla nästa.

Det där händer hela tiden på Bergslagsleden. Man passerar mellan två träd och helt oförberedd kliver man in i en helt annan typ av skog. Ibland är övergången gradvis, andra gånger kan man se en skarp gräns när man tittar åt sidan. Ofta är man trött och noterar inte bytet förrän senare och kan inte säga hur länge man gått i den här skogen.

Det kommer mer om Evert, håll utkik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s